ElectroBitch

Varför är det så svårt för folk att fatta att man inte orkar alltid?
Det kommer en viss tid i livet då man inte orkar mer. Man orkar inte alltid kämpa och kriga och tar istället den enkla vägen. Jag tycker inte det är något fel på det. Ibland måste man ge upp.

Kärlek? Trodde inte de fanns vid den har ålden.....

Helt seriöst. Jag vet att det finns. Jag känner den varje dag. För allt vi har gått igenom, för allt som sagts och lovats. Jag kan inte hjäpla mig själv. Kan inte sluta kolla tillbaka. Du säger vi tittar fram istället för gräva upp gamla sår. Men jag kan inte så. Jag klarav inte av en dag utan våra minnen. Jag vil inte klara en dag utan det. Jag vil inte klara mig i livet utan dig. Det spelar ingen roll hur du behandlar mig nu. Det spelar ingen roll hur mycket skit jag får tillbaka för hur mycket jag kämpar. Inget spelar roll så länge jag vet att på ett eller annat sätt finns du i mitt liv och de spelar ingen roll om de bra eller dåligt. Jag skiter i det.
Jag vet jag är inte den bästa och inte då värken den perfekta, har alldrig varit det. Hoppas du vet att jag är medveten om det och att det är så mycket jag skulle gjort annerlunda om jag bara fick den chansen. Jag fattar om någon del av dig hatar mig, det är väl något jag får lära mig leva med. Jag förstår oxå om du vill att jag ska gå, låt dig gå men jag kommer alldrig kunna låta minnen med dig gå eller saker som har med dig att göra. Du bedyder otroligt mycket. Du va och kommer alltid vara stor del av mitt liv. Det har jag sagt för ut, och allt de jag sagt då gäller fortforenda. Jag hoppas att du vet att jag inte bara sa saker till dig utan att jag mena dom oxå. Ta dig ett tid någon gång på våra gamla konverastionere, då kanske du kommer fatta vrf jag har så svårt att låta dig gå. Men jag vill bara ditt bästa och att du finner allt du önskar i livet. Fast än jag inte kommer kunna vara vid din sida och stötta dig, uppleva livet med dig vill jag att du ska veta att jag alltid kommer finnas för dig, vart som hälst när som hälst.

Skulle kunna skriva om det har hur jävla länge som häls men jag orkar inte...... Jag e ledsen för det slutade som det gjorde. Har redan sagt förlåt. Hoppas du kan förlåta mig någon dag och att vi alla fal lfår tillbaka våran vännskap en dag. Sköt om dig P.I

HELT JÄVLA SERIÖST!!!

Det jag minns förväntar mig att höra får jag höra en och samma vecka. Fan va bra att vet vad folk tycker om mig, men jag kanske skulle kunna leva utan att veta det. Stor orsak till de har e nog mina ord spyor... men va fan jag får skite för allt och hela skiten... UNDERBART!

• Jag är tydligen Falsk

• full av skit

• Sjuk och besatt

• vet inte vad jag säger/skriver

• har inget liv

Fan vad jag vill inte tillbaka till skolan! fan vad jag inte vil tillbaka till det vardagliga!!
GE Tillbaka mitt vanliga liv, mitt rätta liv, mitt lyckliga liv. Ge tillbaka min värld!!! Jag vil inte spela min lycka och allt de posetiva längre!! Stanna livet jag vill hoppa av!!!!

Ord spyor har blivit rätt vanligt för mig... tragiskt nog. Och det är alltid till folk som inte gjort små saker, verkligen små saker. Jag är leddsen att jag beter mig så men jag kan inte riktigt kontrollera det. Jag fatta inte var i från jag får all min otrevlighet, helt otroligt vad jag kan få någon må dålig, bli sur eller irriterad. Jag mår inte så jätte bra av de antagligen heller, fast jag inte känner något. Men hur kan man må bra av att ens omgivnig inte mår bra?

Hej och hå! Seriöst läser man min blogg så vet man exkat när jag e sjuk typ xd
Fast jag har tröttnat riktigt mycket på att vara sjuk hemma. Man känner sig så utsliten redan och sen ska man tillbaka till skolanoch ta igen allt. Ush! Jag orkar inte själva tanken. Jag fatta inte hur jag ska orka skolan... jag fundera på att skita i det. Skita i skolan, jag ORKAR seriöst inte! Jag känner mig inte duktig i skola, jag känner inte mig bra i skolan och detta har inget med dom i min klass eller skola att göra. Folk är trevliga i min klassa och alla är härliga på var sitt set. Men jag orkar inte med pluggandet, jag bryr mig inte heller. Det är det som är de hemska, jag bryr mig inte, de spelar ingen roll om jag inte klarar mig, jag bara orkar inte bry mig. Och det är just drf jag tänker på plugg, för de skrämmer mig hur jag har blivit. Jag brukar vara envis och kämpa. Jag brukar stå upp i alla väder. Jag brukar vara posetiv och klara mig si så där. Men jag orkar inte den har gången! Och de är jag som har förändra så jävla mycket, jag inser det nu... sakta men "säkert". Skola är inte bara de ända jag inte bryr mig om.

Jag orkar inte längre bry mig om mitt liv. Det är liksom skit samma vad jag kommer göra i framtiden, skit samma hur mycket jag lider, skit samma om jag är glad... allt är ba whatever!! Hur fan ska jag orka, kämmpa, envisa mig, försöka när de ända tanken som kommer upp är att jag inte orkar och att de kommer inte gå?? Jag känner mig inte bra på något längre! Eller vänta joo.. jag känner mig bra på att bara existera, irritera och spela kort på datan. Wooow! Grattis till mig.

En del av mig säger att jag är så egotrippad att det är synd. Jag fatta inte vart jag får den känslan från? Kanske e de så att jag har ganska cirkulerande liv, samma problem, samma saker som gör en lycklig... ganska enformigt asså.... de kanske drf inte orkar lyssna på något av mitt snack om mig? Jag vil lyssna på andras liv istället, men har fåt dålig vana att därekt gemföra de till mitt :(

Jag tror att jag vet vart jag gör fel, men jag erkänner inte de. Jag e medveten om de men säger inte de högt.